Fire - Kristin Cashore

Titel: Fire
Serie: The Seven Kingdoms / Graceling Realm #2
Författare: Kristin Cashore
Sidor: 384
År: 2009

Andra delar i serien:
1. Graceling
2. Fire
3. Bitterblue

Recensionen kan innehålla spoilers för den första boken i serien!

Fire's exceptional beauty gives her influence and power. People who are susceptible to it will do anything for her attention, and for her affection.

But beauty is only skin deep, and beneath it Fire has a human appreciation of right and wrong. Aware of her ability to influence others, and afraid of it, she lives in a corner of the world away from people - not only to protect them but also to protect herself from their attention, their distrust, and even their hatred.

Yet Fire is not the only daughter to the Dells. If she wants to protect her home, if she wants a chance to undo the wrongs of the past, she must face her fears, her abilities, and a royal court full of powerful people with reason to distrust her.

Jag älskade den första delen i serien, Graceling, känslan av riktig klassisk fantasy utan att ha långtråkiga partier var underbar. Uppföljaren Fire visade sig dock bli en stor besvikelse. Fantasykänslan var där - visst - men inte alls på samma sätt som i Graceling.

För det första måste jag påpeka att hela Fire på något sätt känns som en annan version av Graceling. En sämre version. Huvudkaraktären Fire skiljer sig inte alls mycket från Katsa, Katsa är bara mer intressant. Världarna de lever i är olika, men ändå lika på något sätt. Dock var Katsas värld mer intressant än Fires. Visst är det bra när böcker i en serie följer samma stil och att man märker att de hör ihop, men jag vill inte känna känslan av att hela tiden tycka att jag läser en sämre version av föregångaren.

Det jag mest blev förvånad över med Graceling var avsaknaden av långa, sega partier - sådana delar som jag har fördomar om att det alltid finns med i fantasyböcker, som det fanns med i till exempel Sagan om ringen. Jag blev så glad att Graceling var i klassisk fantasy-stuket utan att ha seg handling. Fire däremot hade väldigt många sega partier. Det, blandat med karaktärer jag inte riktigt engagerade mig i, och en konflikt (kriget) som jag inte heller ägnade så mycket uppmärksamhet gjorde att jag tråkades ut av alla olika kungar hit och alla släktingar dit, fronter i kriget här och monster där. Det hela hängde helt enkelt inte ihop för mig.

Något jag däremot måste göra en shoutout för är prologen. Den fick mig att tappa hakan. Så otroligt bra! Jag vet inte vad det var, någon blandning av Cashores språk, karaktärers sätt att vara och bara ... den var ruskigt intressant. Tyvärr följdes den av cirka 300 sidor seg handling, men när det var ungefär 80 sidor kvar i boken började det hända saker. Det skedde dock inte så länge, femtio sidor senare var handlingen rätt ointressant igen.

Jag vet inte om allt det här med ointressant handling och sega partier handlar om mitt eget oengagemang eller om det faktiskt har med boken att göra. Visst kanske jag kunde ha gett boken mer uppmärksamhet än vad den fick, men samtidigt känner jag att det är just det som är en boks intresse. Att fånga min uppmärksamhet och göra mig engagerad. Vad tänker ni om detta?

En rätt så stor besvikelse blev det alltså ... samtidigt har jag fortfarande uppe hoppet för tredje boken, för jag vet att Cashore är en bra författare och jag hoppas innerligt att historien i Bitterblue intresserar mig lika mycket som Graceling gjorde.